0
Kundservice
Shoppingbag 0
Inspiration

Morgan Larsson Goes Gangsta

Our Friends

Morgan Larsson har skrivit boken Radhusdisco och jobbar som programledare och reporter på Christer i P3.

Morgan Larsson

Att köpa presenter är ingen barnlek. Resepresenter är värst. Och när Christer till exempel (min bäste vän och P3-kollega) köpt alltifrån märklig “voodoo-medicin” till Shanghaisvärd åt mig vill ju inte jag vara sämre. Senast i Indien hade jag varit där tre veckor och skulle åka hem dagen efter. Inte en enda sak hade köpts till någon. Jag hade haft för kul. Glömt livet därhemma. Tusen försäljare drog i mig på Bombays gator, men de hade bara skit. Då såg jag den! Ett Casio digitalur, så fruktansvärt retro, så otroligt perfekt. Kostade inte mer än 400 rupies (cirka 50 kronor).
”Jag köper tjugo stycken så har jag även födelsedagspresenter i reserv till folk”, tänkte jag. Men försäljaren skakade på huvudet. Han hade bara en klocka. Eftersom allt är möjligt i Indien sa jag:
“Vet du någon som kan fixa tjugo? Han får hälften av pengarna nu och hälften när varorna är levererade.” Jag kände mig som de Niro i nån gangsterfilm. Replikerna bara kom. Mannen drog det sista blosset på ciggen, snärtade iväg den, och
på en papperslapp skrev han adressen till ett gathörn en bit bort.


Jag kände mig så fruktansvärt cool.

“Ta med dig pengarna. Stå där om en halvtimma.” Jag gjorde så. Noga med att inte vara för tidig eftersom jag inte ville framstå som den gröngöling jag var. Exakt 30 minuter senare dök en annan man upp i gathörnet. Efter visst dealande pressade jag honom till att jag skulle få 25 klockor för 4 000 rupies. Jag var svinnöjd. Mannen visslade till. En liten pojke dök upp.
”Ge honom pengarna”, sa mannen. Jag gav pojken 2 000 rupies och han försvann springande ut i gatan mellan alla bilar.
”Vi ses om två timmar. Då har du med dig resten av pengarna”, sa mannen och gick. Jag satte mig på Leopolds Café och drog i mig öl efter öl. Uppspelt och nervös. Jag gjorde business i Bombay! Jag kände mig så fruktansvärt cool. Men skulle de blåsa mig? Eller råna mig när vi möttes igen i gathörnet? Jag drog i mig några Kingfisher till. På utsatt tid ställde jag mig åter i gathörnet. Mannen kom, tog pengarna och räckte över klockorna i en kasse. Jag räknade dem. Allt stämde. Jag hade lyckats!

Jag var så nöjd på planet hem att jag tog på mig en av klockorna bara för att njuta av åsynen. Döm då om min förvåning när jag inser att det inte står Casio, utan Gasio (?!) på den. Efter en snabb koll inser jag att jag köpt 25 digitalur av märket Gasio! Så otroligt blåst jag hade blivit. Besviken berättade jag hemma historien för mina vänner och räckte över deras Gasioklockor. Och vad hände? Jo, alla blev – supernöjda!
“Det här är ju vår klocka. Vårt märke. Casio kan dra åt helvete. Det är ju Gasio man ska ha”, tyckte de. Och på en sekund hade blåsningen blivit en fullträff.

Nu har jag bara några få Gasio kvar. Och jag kan inte vara mer noggrann i valet av vän som får en sådan i present av mig.

FOTO: NICHOLAS LARSSON KOPP

Sharing is caring

  Dela     Tweeta