0
Kundservice
Shoppingbag 0

SUMMER SALE - upp till 50%     Missa inte fynden!

Inspiration

Alex & Sigge

Our Friends

De har spelat in över 300 podavsnitt, skrivit två böcker ihop, turnerat med flera scenföreställningar och kan numera även titulera sig som kläddesigners. Tillsammans med oss har de tagit fram sex plagg som, precis som namnet antyder, alla har en stark koppling till Alex och Sigges barndom.

Foto: Magnus Ragnvid
Text: Karolina Arenhäll
Hår & Make: Anna Andriana Kokotos

DET ÄR EN grå januaritisdag när vi ses på Perfect Days kontor vid Humlegården. Sigge kommer först. Kvällen innan har Guldbaggegalan ägt rum, det blev sent. Han ber sminket om cleareyes. Alex kommer strax därefter, de kommer genast in på #tystnadtagning-manifestationen och #metoo. Men det tar vi senare. När vi slår oss ner vid ett stort konferensbord är det istället kollektionen Alex & Sigge barndomsminnen som kommer först. Tillsammans med oss på Stayhard har de tagit fram sex plagg som, precis som namnet antyder, alla har en stark koppling till Alex och Sigges barndom.

DET ÄR EN pojkdröm att få samarbeta med ett klädföretag. Jag har alltid haft en romantisk syn av klädskapande. När jag var 25 åkte jag till modeveckorna i Paris och New York och smet in på visningarna. Det var som en explosion när musiken satte igång och modellerna kom in. Det var som ett koncentrat av allt som betraktades som snyggt i det ögonblicket i historien och jag fick kika in genom nyckelhålet, säger Sigge.

FLERA AV PLAGGEN var självskrivna. Som den grå tweedkavajen Sigge har tagit fram. Tweedkavajen var vad min pappa brukade ha på sig, det var symbolen för vuxenvärlden på något sätt när jag var liten. Det man har insett nu är att vuxenvärlden inte finns överhuvudtaget, det är barn som klär ut sig i vuxenkläder. Men jag trodde det då, och kavajen var en symbol för styrka. Även dunvästen är en symbol. Friskhet, käckhet och
styrka, då när min pappa var ute och åkte skidor, säger Sigge innan han vänder sig till Alex.

Hur resonerade du när du valde plagg, började du rita först på papper?
– Nej, det handlar bara om nostalgi för mig, om minnesbilder. Jag har väldigt starka minnen kring massa saker från min barndom. Allt från smaker eller dofter och sånt där. Men också av plagg. Tyger. Olika texturer, säger Alex.
– Man är väldigt känslig för det som barn, alltså materialen. Jag minns när mamma kom hem från jobbet och man kramade henne och kände hennes fuskpäls, fyller Sigge i.
– Mamma hade riktig päls, men det är väl ingen tävling så, säger Alex.

VI HADE DET väl lite bättre ställt... Men ja, då var det väldigt kul med den här idén. Vi är ju båda personer som minns barndomen väldigt mycket. Vi är nostalgiska och längtar till barndomen. Jag återvänder dit i mitt beskrivande hela tiden och också i allt vi jobbar med, i poddandet, film, bok eller scenföreställningar, säger Alex.
– Jag tror också att vi rent praktiskt försöker återskapa den, som med de här kläderna. Alltså när jag går på bio köper jag fortfarande fem blåbärsbumlingar för jag gjorde det när jag var liten. För att jag ska hamna i att gå på bio som 12-åring igen. Alltså så är väl alla människor egentligen, men kanske extra mycket vi som har någon sorts
romantisk idé att barndomen är försvunnen och försöker hitta tillbaka vägen in.

Är det en styrka eller ligger det er till last att hela tiden kliva tillbaka till det som har varit?
– Både och. I det kreativa arbetet är det en väldigt bekant plats att återvända till och jag gör det väldigt bra, numera. Så jag vet att återvänder jag till det som har varit så blir det liksom inte så dåligt. Men det är också någon typ av feghet i det ju. Alltså en kreativ feghet som gör att jag hela tiden återvänder tillbaka, att jag aldrig går andra vägar som jag kan bli otroligt frustrerad över mig själv av, säger Alex.
– Det blir väldigt tydligt om man tar ett konkret exempel som musik. Där kan jag hata mig själv för att jag aldrig upptäcker ny musik. Det blir nästan parodiskt, jag tänker inte ens på det själv, men när min fru kommer hem och står i dörröppningen och tittar äcklat på mig det är då jag inser att jag har Björn Afzelius på igen, eller Mikael Wiehe för 20:e dagen i rad. Jag antar att det finns fantastisk musik där ute som jag inte upptäcker för att jag vill att det ska vara 1985 igen... ”...och att det precis börjat snöa”, sticker Alex in och syftar till titeln på en av Sigges böcker. ”...och att Björn Afzelius lever”, fortsätter Sigge.

Vad handlar det om?
– Det handlar om att det är ostkupa över mig när jag hör Afzelius eller äter de där blåbärsbumlingarna eller när jag har på mig den där tweedkavajen i Stayhards kollektion. Att man helt enkelt blir varm i kroppen.

Jag kan inte kämpa emot det djuriska behovet att försöka återskapa 80-talet.

Men känner du att du försöker utmana dig själv till att komma framåt?
– Jag tycker att det hände något när man fyllde 40, alltså att man helt enkelt accepterade vem man är. ”Okej nu är jag en person som letar bakåt”. Jag kan inte kämpa emot det djuriska behovet att försöka återskapa 80-talet. Jag omfamnar det, jag omfamnar Afzelius. Eller känner du dig självkritisk till ditt tillbakasträvande Alex? Alex är tyst en längre stund, ser upp i taket. Något som går igen under hela samtalet. Sigge svarar direkt, Alex tänker efter.
– Nej, men jag börjar mer och mer ifrågasätta hela projektet med de här ständiga resorna bakåt, för då kommer också en insikt att jag är feg. Att jag alltid trott att jag är modig, men det verkar som att jag inte är det. Det är ju faktiskt otroligt obehagligt att inse 42 år gammal att man är kreativt feg.
– Men å andra sidan till ditt och mitt försvar så var åren 20 till 30 så fruktansvärt fyllda med ångest, vidriga vargtimmar i gryningen och existentiell ångest och man kände sig ensam på jorden och sånt. Man är så glad för de där ostkuporna. När man har utvecklat olika skyddsmekanismer så är man så tacksam att man har hittat dem. Som att jag har köpt en vinylspelare till exempel, sån 40-årskris. Nu kan jag lyssna på Björn Afzelius på vinyl så det blir extra mycket 80-tal. Nu kan man skratta åt det men samtidigt så har jag en härlig skyddsväst i det mot alla eventuella ångestattacker, säger Sigge.

NÄR VI SES ligger det 300:e avsnittet av Alex & Sigges podcast bara sex veckor bort. Podden har varit ett stående fredagsinslag för de 400 000 lyssnarna i snart sex år och inneburit ett rejält klirr i kassan. Men att den hängt med så länge är en överraskning också för duon.
– Det trodde vi verkligen inte. Men, jag vet att vi skojade om det, kommer du ihåg det Sigge? Att vi skulle hålla på i 10 år, säger Alex halvt liggandes i stolen. Han säger att ryggen är paj. Att han håller på att förvandlas till sin pappa Allan.
– Det var menat som ett absurt skämt. Men det visar att det här formatet att göra ljud i en timme är mycket mer uttömligt än vi trodde. Man kan prata om vad som helst, ju. Man kan göra nya saker fastän det i grunden är samma format. En sak som gör att det fortfarande är roligt att podda, är att det uppstår slumpmässiga grejer. De roligaste segmenten tycker jag är saker som vi bara läste i tidningen samma morgon. Ett ämne som man lagt ner fyra timmar på blir uselt och det finns något kul i det oförsägbara, säger Sigge.

Går ni tillbaka och lyssnar på de gamla avsnitten för att se hur ni utvecklats?
– Ibland gör man det, men det blir smärtsamt för... man skäms kanske för vem man var. Det var väldigt hetsigt, man hade andan i halsen. Men det fanns också en hunger i det. Nu är vi så jävla bekväma. Vi är inte oroliga så det blir kanske bättre av lugnet. Men det finns också något.. ibland kan jag bli så här ”varför är vi så jävla lugna?” om jag jämför med hur vi var. Har vi blivit blasé? Men det är också den här rädslan om vi har blivit fega. Fortsätter vi med podden för att den är en ekonomisk koloss som det är svårt att klara sig utan, eller är det för att det fortfarande utvecklar oss? säger Alex.

Vem gör ni podden för?
– Ibland är det svårt att veta, men det är som Sigge säger, utan de här små överraskningar när man känner när man går ut från podstudion att ”fan, det här var något nytt” så hade det varit outhärdligt, säger Alex.

ÄVEN OM PODDEN alltid har ett visst mått av omvärldsbevakning har duon hållit sig ifrån att kommentera #metoo-rörelsen. När de får frågan kring hur de tänker kring att de har en stor plattform där de tydligt kan ta ställning tänker de länge innan de svarar.
– Det kanske låter bittert, men vi blir ju väldigt analyserade och kritiserade när vi uttalar oss i de frågorna och då blir man ju inte så sugen till slut. Men jag tror att nu kommer vi säkert göra det när det börjar svalna. Förstår du hur jag menar? Det blir lite att ”nu ska de ta plats även här”... säger Sigge ”...kan de inte bara hålla käften och lyssna i stället”. Vi har ju fått väldigt mycket kritik när vi pratar om det, och även när vi inte pratar om det får vi kritik för det, så det är väldigt svårt. Det är mycket känslor, fyller Alex i.
– Jag var lite barnsligt irriterad över att jag inte var inbjuden, de första månaderna av #metoo. Det var ingen som var intresserad av att höra min analys. Det var frustrerande att jag inte blev insläppt. Men jag förstod sedan varför. Det som är positivt är att företag och organisationer ändrar sina strukturer och att det inte kommer accepteras längre, säger Sigge.

JAG HAR ALLTID varit livrädd för tjejer. Alltid. Jag har alltid varit blyg och tafatt. Så det här som man hör om, för mig är det så otroligt fjärran. Jag skulle aldrig ha vågat att ens tjata för att ha sex med en tjej när jag var arton år. Så att för mig är det så fjärran med den här världen med män som beter sig, trakasserar eller tafsar... ”...man kan väl säga att vi har lidit av det också, men på ett annat sätt. Redan i omklädningsrummet när
man var liten, så finns det en väldigt grov och hård ton från den delen av manligheten som antagligen har utfört de här övergreppen, som har gjort oss obekväma också. Så kan man väl säga?” Sigge vänder sig till Alex.
– Jag har känt att jag har hatat dom. Och då har jag också ibland känt att bli Ihopbuntad med dom känns så himla obehagligt. Det har blivit väldigt mycket män mot kvinnor. Och då har jag blivit en av de där männen. Det tycker jag är förfärligt.
– Man skulle vilja introducera tre kön. Män, kvinnor och svin. Där de förstår att vi också har känt oss obekväma. I klassrum, i ett omklädesrum, på fester, i karriären när man har varit i samma rum som en alfahanne. Det är någonting som alla vi människor tvingats leva med, de här väldigt dominanta männen, säger Sigge.

NÄRMAST FÖR DUON väntar en podd-turné med live-inspelningar för att fira de 300 avsnitten, varvat med egna projekt. Schulman show går in på sin andra säsong och Alex har precis börjat skissa på en ny bok om sin morfar Sven Stolpe, men framförallt om kärleksaffären mellan hans fru och författaren Olof Lagercrantz. Den bygger dels på kärleksbrev dem emellan men också på dagboksanteckningar. Ett projekt som han är säker på att både hans mormor och morfar hade hatat.
– De hade tyckt att det var fruktansvärt. Rent avskyvärt av mig. Men det var så längesedan och de har fått så många att må så fruktansvärt dåligt. Podden kommer dock fortsätta som vanligt, några planer på att sluta har de inte.
– Jag sms:ade till Alex nyligen att jag skulle kunna tänka mig att vi bestämmer att vi poddar ett antal år till. Att vi tar det beslutet så man vet vad man ska se framemot. Du verkade hålla med kanske? säger Sigge.
– Mmmm, svarar Alex, efter lite betänketid.

Sharing is caring

  Dela     Tweeta
Alex och Sigge samarbete med Stayhard